Press, 
What to say? Jag är en tjej med höga krav och nöjer mig inte med vad som helst. Därav press. Även om det för det mesta kom från migsjälv så kan det vid vissa tillfällen bli jobbigt. Men att sänka en standard och inte uppnå sina mål fullt ut har aldrig varit min grej. 
Ger man sig in i leken får man leken tåla. Jag ska nå mina mål även om vägen dit nu är allt annat än en dans på rosor. Hur som helst är jag fullt medveten över vad mina mål och drömmar innebär och för det är jag mer än villig att kämpa. 
Desto längre jag kommer och något går minsta fel rasar större delar av min värld. Det känns inte längre som om jag har mig själv att svika heller, utan alla andra som tror på mig och alltid stöttat mig. Folk som faktiskt ser mig som en förebild, säger att de önskar att de hade mitt driv. Jag har byggt mina drömmar och mål med dessa människor och att första gången misslyckas, finns inte på min karta. Är så fruktansvärt rädd för den dagen. Men man måste misslyckas för att utvecklas har jag hört. Men jag har svårt att acceptera att även jag är mänsklig och kan misslyckas. 
Många påstår också att den större delen av pressen bör komma hemifrån. Klart mina föräldrar alltid vill att jag ska göra mitt bästa, se mig lyckas, utbilda mig och ha en stålande framtid. Sen vill jag alltid nå upp till nivån mina äldre syskon legat på, visa att jag också kan. Och inte minst, visa min lillebror ännu en väg man kan gå. Vara en förebild för de mindre i min familj. Börjar nu inse att det mer är jag som sätter press än dem, de stöttar och finns där. Men om jag misslyckas, sviker jag också dem? 
Menmen, så är det ju inte 
Jag är duktig och jag kan. Varför då inte sätta högre press så att jag också kan utvecklas och bli ännu bättre? Kanske för att jag dagar och veckor som dessa inte orkar någonting och heller inte kan se det positiva...
 
Egentligen är detta en positiv dag, 
Förutom en hyfat kass tentamen har jag blivit erbjuden ännu ett jobb och min nya chef har stora planer för mig. Vilket egentligen är hur kul som helst. Men har verkligen varit tre intensiva veckor den senaste tiden och att lassa på ännu mer just nu var inte vad jag ville höra. 
 
var bara tvungen att skriva av mig, 
jag mår bra, måste bara försöka inse att det är okej att misslyckas och försöka att inte ha för höga mål.

Kommentera

Publiceras ej